|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
Livsvandring
Vårt liv är en besynnerlig vandring från vaggan till graven. Ja, om man nu över huvud taget kan kalla den första biten för vandring - snarare får vi säga att vi krypande tar oss fram...
Vid en lämplig tidpunkt reser sig kroppen och förflyttar sig via moderiktiga skor mot en okänd framtid - själen, den kryper allt ett tag till...
Är det inte ganska lustigt, att när kroppen står i sin högsta blom så har själen knappt börjat bära knoppar. Och när själen äntligen slår ut i full blomning - om den över huvud taget hinner det - så har kroppen för länge sedan fröat färdigt och förberett sig för vintersömn och nästa års sommar!
Naturligtvis händer det väl ibland att kropp och själ lever och knoppas i harmoni med varandra - och med kosmos! Men för de flesta av oss är den förut nämnda besynnerliga livsorytmen något vi, och omgivningen, får dras med och som gör att vi ibland bör skratta åt oss själva, någon gång också gråta...
Men om man för en stund ser på sig själv och omvärlden utifrån denna tankelek med livsorytm, så är det mycket underligt mänskligt handlande som får sin förklaring!
Det olyckliga barnet inom oss hämnas på omvärlden genom negativa handlingar som leder till konflikter, missnöje och mobbing, sportvansinne och samhällsmotsättningar.
Eftersom samhället i sig inte är något annat än summan av alla våra handlingar, så har vi all rätt att vara missnöjda - men med oss själva!!
Vi har kanske inte skapat den paradisiska trädgård där den mänskliga plantan kan trivas och blomma upp till sina förutsättningar?!
I livets sandlåda härskar andra "plantor". De kallar sin destruktiva lek för utrikespolitik, inrikespolitik, fördelningspolitik, med mera.
Jag tror att det är vuxna barn med det missnöjda barnets själ, som försöker kapa åt sig hela sandlådan för sina egna behov!
Jag föreslår att vi denna ljuva sommardag för en stund ändrar leken och låtsas att världen är ljus och god, att alla människor runt omkring oss tycker om oss, förstår oss och vill vårt bästa!
Då kan vi rent av också kosta på oss att älska dem tillbaka...
Kanske sker då det förunderliga och faktiskt helt möjliga, att världen blir en paradisisk lekhage, där det är en lycka att få vara med sina vänner och kära!
Och även om solen går i moln en stund, eller en människa blir sjuk eller drabbas av sorg, så glöm inte att molnet drar förbi och en mänsklig svår stund kanske också har en mening - det finns ett ljust tillstånd Dit man inte når utan mänskliga insikter, i både ljus och mörker!
Så kära medvarelser på planeten Tellus, låt oss göra denna kosmiska mikrostund till en stunds lycklig evighet!!!
Om ni noga känner efter så tycker själen om sin kropp, och kroppen, den älskar nog sin själ!
För vad vore en kropp utan själ?
Här vore det naturligtvis frestande att ge en del exempel, men även om jag nu tycker om att retas - tyvärr, borde man väl säga - så vill jag denna gång låta bli!
För alla har en själ, även om den ibland kryper för länge och
av misstag river omkull och drar ner i sin iver att bli sedd och älskad!!!
