Lovsång

För oss människor som inte bättre vet och väldigt lite förstår, verkar sagan vara slut. Men en kärlek så stor som den mellan Johannes och Huldran, kan inte dö! De möts igen i en solbelyst glänta, någonstans, bortom...

I vår verklighet, för oss arma, sker också under p; naturen vaknar varje vår på nytt till liv efter sin långa vintersömn.

Om denna uppvaknandets outsägliga glädje och den glädje vi känner inför sommarens prakt och härlighet, om det bortom, som allestädes skymtar, handlar denna avslutande lovsång.

Kanske har vi alla en liten bit Johannes och en liten bit huldra inom oss. Hur gärna skulle vi inte vilja leva på deras sätt: inte i avsaknad av det redan skedda, eller i gagnlös förtröstan inför det som förhoppningsvis skall ske, utan just nu, NU!!!