|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
När dimman lättar
Under rubriken "Min älsklingskung", skriver en liten flicka om Gustav II Adolf, att "när han var liten var han lång och smal, men sedan växte det både pipskägg och stor mage på honom, men han var vacker ändå för hans själ var sjön." Något konfunderad finner man här att skön är stavat med j, men förklaringen kanske finns i fortsättningen: "En gång höll han ett tal till allt folket och sade att han skulle kriga i 30 år och att han nog måste spricka liksom alla andra krukor som gick till vatten."
Om författarinnan där hänvisar till hans omnämnda fetma, eller till den punkt där hon påpekar att han är skön trots detta och stavar skön med j, det överlåter jag helt åt er, käre historieintresserade!
Jag avslutar istället med denna lilla flickas beskrivning på vad som hände när hjältehistorien sprack:
"När det var dimma i Lytsen skjöt en knöl konungen så han dog. Det var nedrigt att skuta på kungen för det fanns egentligen inget ont uti honom. Duktig var han och inte alls hökfärdig. För han grävde gravar och gick ibland omkring och promenerade med Axel Oxenstjärna med en spade i handen. Men alltid finns det nån Skurk som skuter på snällt folk."
Den lilla uppsatsskrivande flickan, hon kände för Gustav II Adolf, hon. Men hon tänkte kanske inte på hur många gravar till som hade behövt grävas, om det inte varit dimma den där dagen! Måhända hade 30-åriga kriget blivit 50-åriga kriget!
Med gravallvarlig min, och medveten om risken att beskyllas för vitsighet, måste jag bara få välja "Dimman lättar"! Man är väl barn av en frejdad stam, eller vad det nu heter, och kan man få den historiska dimman att lätta en aning, så är väl det bra. För hjältar har en benägenhet att kosta för mycket - när dimman lättar ser man, om inte förr, vad priset blev...