|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
På gott och ont
Sörj inte över det Du saknar, utan gläd Dig över det Du har", läser jag i tidningen Transcendental Meditation. Vikingen Hagbard i stockholmsk kvällstidning undervisar sin son på följande
sätt:
"Om hemligheten med lyckan är att vara nöjd med det man har, så - skaffa tillräckligt ."!!! När man skrattat färdigt åt denna pragmatiska byxficksfilosof, föredrar man nog de första visdomsorden - som inte kan sägas nog många gånger:
Sörj inte över det Du saknar, utan gläd Dig över det Du har!!!
Kanske är det inte alltid fel på livet, utan på de krav vi ställer på livet! Det känns allt oftare, ju längre man vandrar på jorden, att det som sker med ens liv, det är något som man är synnerligen delaktig i!!! Man har det liv man förtjänar, på gott och ont, på grund av sina tidigare handlingar och sitt sinnelag i detta och tidigare existenser - det lär man sig av reinkarnationstänkandet! I vårt nuvarande, alltför materialistiska samhälle gäller tyvärr Hagbards tes: skaffa tillräckligt!
Vi mäter människans välbefinnande och samhällets styrka i ekonomiska termer. Och för att människan skall bli allt lyckligare kräver vi allt mer ekonomisk tillväxt i samhället. Och för att det skall gå, höjer vi tillverkningen allt mer, på allt fler onyttiga saker. Sedan binds vi allt mer, av allt fler ting - vi blir tingens slavar!
Alla nuvarande politiska partier talar mest om fördelning av egendom, inte behovet av en andligen bättre värld!
Man flörtar ohejdat med mera stöd till än det ena, än det andra, till pensionärer och barnfamiljer med mera, med mera. På det sättet vill man köpa sig mandat att sitta kvar som ledare och man döljer också bristen på långsiktig samhällsplanering.
Visst kan samhället stödja både pensionärer och barnfamiljer, handikappade och utslagna, men det handlar inte bara om pengar! Ett meningsfyllt liv för de äldre är kanske lika viktigt som höjda pensioner. Och i en oandlig tings- och kroppsfixerad värld, används ofta höjda barn- och ungdomsbidrag till allt fler onyttigheter som inte alls gör dem eller omvärlden lyckligare.
Och om en höjd standard resulterar i behovet av ännu fler bantningspreparat och ännu mer eländigt modeskrot att lyfta, för att omvandla fettvalkar till prydnadsmuskler - ja, då röstar åtminstone jag hellre för en höjning av den andliga standarden! När den har blivit verklighet kanske vi förstår att världen inte slutar vid den svenska gränsen och att de verkligt svaga grupperna finns någonstans där ute!
"Nöden i Sverige håller inte internationell standard", läste jag på en redaktionsvägg i Utlandsradions lokaler! Så sant, så sant...
