Skräck och skratt

Dagens människa är logisk och förnuftig. Hon har rensat bort all forntida vidskepelse och förpassat vampyrer, spöken och djävlar dit de hör hemma! Om någon undrar varför Du inte går under stegar och inte lägger nycklar på bordet och rent av spottar när Du ser svarta katter, så ignorera sådana insinuanta frågeställare, eller peka på vikten av traditionsbevarande kulthandlingar! Och vitlök till exempel, är ju både gott att äta och vackert att dekorera med... Att man dragit lakanet över huvudet innan klockan slagit tolv, det beror bara på att man skall stiga upp så tidigt dagen därpå!

Skämt åsido, det finns naturligtvis en bättre förklaring: vi vet mycket väl att dom finns!!! Och egentligen är vi livrädda allihop!!!

Ja, så står det att läsa på skivmappen till skräckkompositionen "Midnattstimmen"! Människan och hennes rädslor, det är något som fascinerat så långt tillbaka som vi kan överblicka. Var går förresten gränsen mellan besvärjande riter, rädsla för det okända och fasan för det handgripliga våldet?

Dagens bloddrypande vampyr-, vålds- och krigsfilmer, videomassakrer med mera - har fått för sig att rädslan stiger i takt med antalet slaktade och mängden blod! Själv känner jag inte så mycket rädsla som avsmak och möjligen fasa över pervers, mänsklig fantasi!

Tillsammans med den duktige, för tidigt bortgångna koreografen Tyyne Talvo och min vän herr skräckmästaren Hans Arnold, har jag vid två tillfällen varit med och skapat skräckbalettföreställningar - "Nattmara" för Riksteatern/Cramérbaletten och "Midnattstimmen" för svensk TV. Vi försökte leka med rädslans alla symboler. Även om en del bloddrypande hemskheter förekom, så var det den ogripbara rädslan vi ville skildra - rädslan själv, så att säga! Barn, och barnet inom oss alla, verkar ha ett nästan oändligt behov av att konfronteras med det jag vill kalla underhållningsrädslan.

Jag tror att det av mentalhygieniska skäl är viktigt att ibland få leva ut sina rädslor på ett gripbart sätt och i en trygg situation!

Känner ni er trygga nu?? Det skulle inte jag göra om jag vore ni...

Sätt er nu väl tillrätta och håll varandra i handen, så skall jag ta er med till ett riktigt spökhus, precis när klockan slår tolv och det börjar knarra och knirka från gistna dörrar och murkna kistlock! Vilka hemskheter som där sker överlåter jag helt åt er egen morbida och fasansfulla fantasi!

Finalen blir en skrattsymfoni, där båda sidorna deltar och förenas i ett stort skratt åt varandra. Men vi får hoppas, också åt sig själva och sin egen rädsla! För glöm inte bort att i Deras ögonhålor sett är vi minst lika monstruösa och grymma som vi tycker att de är!

Skratt avslöjar mer än mycket annat en varelses personlighet. Själv får jag gåshud när jag hör dessa elaka, rädda, självgoda, fnissiga, bullriga, grymma och hysteriska skratt!

Man börjar faktiskt undra vilka vi egentligen är! Titta bara på den Du håller i handen... Hjälp!!!