På undergångens brant

Gustav Vasa, han drev bort danskarna - ett annat folk jag känner stor vänskap för, om än de talar en otydlig svenska - och om honom och hans landsfaderliga göranden och låtanden finns en rad härliga upplysande uppsatser. Hör på detta Gustavska tal, som visar på hans förhållande till sina undersåtar:"Gån hem i frid annars lägger jag detta land så platt öde, att här varken skall höras hane eller hona..."

Man kommer där osökt att tänka på vad Preussens konung Fredrik yttrade en gång:

"Att svenskarna länge arbetet på undergångens brant, men inte lyckats i sitt företag!"

Men Fredrik i Din himmel, misströsta inte! Vad de gamle krigarkonungarna inte lyckades med, kanske dagens röstflörtande regeringar, fackliga härförare och multinationella företag ordnar
snabbt! Man kan bara där i sitt stilla sinne inhysa en from önskan om nolltillväxt på dylika företrädare...

Tillbaka till den gamla svenska historien och en egensinnig uppsatssyn på Gustav Vasa:

"Man kan säga att vansinnet går som en röd tråd genom Gustav Vasas familj. Alla hans söner voro nämligen vansinniga, utom Magnus som var en idiot..." skriver en tredje historieomdanare, och vi lämnar Gustav Vasa i frid med följande fundering om hans för tidiga ålderdom:

"Gustav Vasa blev jämförelsevis tidigt gammal, emedan han haft mycket arbete för Sverige och varit gift tre gånger..."

Inte undra på att det går utför med Sverige, dagens ledare är ofta gifta bara en gång...

Men är man gift bara en gång, då slipper man skiljas, så det finns något gott även i livets vedermödor... Fast det håller förstås inte skilsmässoadvokater med om. Nåja, hur man än säger i radion, så blir det fel...

Men det här att skiljas och ta farväl, påminner mig om en märklig hawaiian som heter Kamokila. Han har tagit som sin uppgift att bibringa oss polynesiska och orientaliska känsloinsikter - med hjälp av det kommersiella USAs musikindustri.

Resultatet är ljuvligt förödande: denna ohöljda och härligt insmickrande stråkklang får vilket hjärta som helst att vekna - och alla har vi väl någon gång fått säga Sayonara , Farväl, till någon vi inte hade velat skiljas från???!!!

Så maskera vemodet i era ögon med ett leende på läpparna och skulle någon tår till trots rulla nerför kinden så skyll på stänk ifrån havet, även om ni bor i inlandet! Det är i alla fall ingen som bryr sig om vad ni säger, bara ni säger något!!! Och har ni så förhärdat hjärta och så stora insikter i musik att ni vet hur musik inte får låta, ja, då är det er vi skall gråta över...