FrankenburgUtvald

Historik

Frankenburg vid Skurusundet

Frankenburgs historia fram till 1969
av Magnus Rosell

Frankenburg har i likhet med några andra villor längs Skurusundet ursprungligen upplåtits som sommarställe på Tollares mark under den tid då kammarherre August von Francken var ägare.

Då von Francken köpte Tollare år 1858, drevs gården som jordbruk men hade ett påkostat corps de logis, som användes som sommarbostad för ägaren. En karta från 1856 (akten Boo 19 i lant-mäterikontoret) visar att stränderna var helt obebyggda, bortsett från en långsträckt byggnad ytterst på Korsudden.

Men eftersom ångbåtstrafiken i Skurusundet kom igång just vid denna tid fanns en efter­frågan på tomtmark för sommarvillor, och redan några månader efter sitt tillträde upplät von Francken ett område längst i norr mot gränsen till Eknäs till en herr G F. Hökerstedt. Området omfattade knappt ⅔ tunnland och kom senare att benämnas Björnviken. 1862 upplät han omedelbart söder härom Korsudden och Tilledal på vardera 2 tunnland till arkitekten Johan Fredrik Åbom och följande år det område som låg söder om Tilledal till Åbom och hans svärson, byggmästaren Erik Johan Magnusson. Detta område på drygt 3 tunnland förblev obebyggt till slutet på 1870-talet och kallas i mantalslängderna ”arkitekten Åboms hage” eller senare Hagen men får så småningom namnet Mariehäll efter Magnussons hustru.

Detta namn blir officiellt 1887 – genom resolution av kungl. Kammarkollegium – i samband med att en smal markremsa i söder avsöndras till Åbom, som hade byggt ett hus där några år tidigare. Den sista av von Franckens upplåtelser skedde samtidigt med Hagen, 1863, då han upplät en lägenhet ”f.n. kallad Frankenburg” till lärftskramhandlaren Johan Carl Beckman.Vid denna tid gällde fortfarande 1827 års förordning angående hemmansklyvning och jordavsöndring, som främst syftade till att förhindra uppkomsten av alltför små jordbruksfastigheter. Förordningen stadgade bl.a., att en avsöndrad fastighet på landet måste omfatta minst 4 tunnland ”duglig jord” – mindre kunde marken knappast tas till, om den skulle förslå till ett småbruk. Förordningens upphovsmän kunde inte förutse en senare tids efterfrågan på mindre fastigheter, mera lämpade som tomter för sommarvillor. Detta är orsaken till att de tidigaste sommarvillorna i allmänhet byggdes på arrenderad mark. Så även här; i kontrakten med von Francken uppläts tomterna på 50 år.

År 1864 kom en ny förordning om hemmansklyvning och jordavsöndring, som i stor utsträckning överlät på de inblandade själva att avgöra storleken på avsöndringarna. Till säkerhet för kronans skatteuppbörd bibehölls dock en äldre bestämmelse att de avsöndrade lägenheterna skulle prestera en årlig avgäld till stamfastigheten som motsvarade deras del av fastighetens grundskatt.

1866 avled August von Francken, och 1868 säljer hans änka de fem upplåtna tomterna enligt följande.

Tomt Köpare Köpeskilling
Björnviken Fabrikör Ludvig Lamm för 600 riksdaler+ ¾ kubikfot spannmål årligen
Korsudden Arkitekt J F Åbom 1 100 riksdaler+ 1 ½ kubikfot spannmål årligen
Tilledal Byggmästare Emil Hawerman 600 riksdaler+ 1 ½ kubikfot spannmål årligen
Hagen Åbom+ byggmästare Magnusson 600 riksdaler+ ¾ kubikfot spannmål årligen
Franckenburf Lärftskramhandlare Beckman 1 100 riksdaler+ 1 ½ kubikfot spannmål årligen
Mantalslängderna upptar Tollare med taxeringsvärdet 60 000 riksdaler år 1862. 1863 är värdet detsamma, men nu har ”diverse åbyggnader” tillkommit med gemensamt värde 10 000 Rdr. Åbyggnaderna kallas lägenheter 1865 och sommarvillor 1866 (fortfarande värda 10 000 Rdr) men namnges 1867, alltså vid första mantalsskrivningen sedan de friköpts: Frankensberg, Tillydala, Korsudden och Björnviken och får då ett gemensamt värde av 20 000 Rdr. 1868 värderas de individuellt: Frankensburg 3 000, Tillydal 4 000, Korsudden 4 500 och Björnviken 3 000 eller sammanlagt 14 500 riksdaler.Dessa värden torde egentligen tillkomma byggnaderna – den obebyggda Hagen tas inte med i förteckningen – och en jämförelse med köpeskillingarna året innan visar, att köpet avsåg blott själva jorden. Husen har köparna fått åstadkomma själva, en naturlig sak när en Kongl. Architekt och två byggmästare ingick i kretsen.

Beträffande Frankenburg ställer sig saken kanske annorlunda – enligt Ann Resares Boo vid vattnet skulle byggmästare Magnusson ha byggt villan ”i början av 1860-talet” på August von Franckens uppdrag, vilket styrks av namnet. En sommargäst skulle knappast uppkalla sin bostad efter markägaren, och det förutses ju också i köpekontraktet att lägenheten ”f.n. kallad Frankenburg” skulle kallas något annat då den kom i nya händer.

De nyblivna tomtägarna representerar det skikt av kända och framgångsrika företagare som vid denna tid byggde sig sommarställen i innerskärgården: byggmästarna hade goda konjunkturer, Åbom var en uppburen arkitekt med omfattande privatpraktik i Stockholm och Ludvig Lamm tillhörde en framstående judisk släkt av grosshandlare och industrimän. Lärftskramhandlaren Beckman var, om inte känd, så åtminstone rik; han ägde ett stenhus vid Regeringsgatan i Stockholm och slutade sina dagar 1892 som riddare av Vasaorden och husägare vid Floragatan. Nog nu om dessa – detta var menat att bli en kortfattad historik över Frankenburg.

Efter 1869 ligger mantalslängdernas fastighetsvärden i stort sett stilla bortsett från plötsliga höjningar av enstaka fastigheter: Björnviken höjs från 3 000 kr till 10 000 1875, Korsudden från 5 000 till 8 000 1879 och samma år Franckenburg från 3 000 kr till 8 000 kr (varvid fastighetsskatten ökar från 1 kr 50 öre till 4 kr). Dessa höjningar avspeglar tillbyggnader och betyder för Frankenburgs del att den övre villan var nytillkommen då mantalslängden upprättades i maj 1879 och sålunda byggdes sommaren dessförinnan, 1878.

Vem som ritade villan vet vi inte – det skulle kunna vara ett kataloghus från Ekmans eller Wengströms fabriker men är det inte, eftersom den inte stämmer med dessa fabrikers kataloger. Villan byggdes möjligen för uthyrning men var kanske snarare avsedd för några av ägarens vuxna barn med familjer och den var från början uppdelad för två hushåll.När Beckman dör 1892, upprättas en särskild bouppteckning för Frankenburg, som emellertid inte skall citeras här, eftersom den sammanför inventarierna till 42 stolar, 7 bord etc. utan att tala om var sakerna står. Beckmans arvingar behåller Frankenburg seklet ut men säljer det enligt köpebrev daterat 1 januari 1900 för 16 500 kr till stockholmsbyggmästaren Ola Knutsson Hellström. Denne låter avstycka halva tomten med den år 1878 uppförda ”Frankenburg – södra villan” och säljer den 1903 för 12 500 kronor till grosshandlare Elias Fredsen Larsson och gör på det sättet en god affär. Den norra tomthalvan var en tid kvar i släkten, men det ursprungliga nedre Frankenburg, ersattes med en modern funkisvilla på 1940-talet ritad av arkitekten Bo Fredzell. Om den övre, även kallad södra villan från 1878 handlar denna artikel fortsättningsvis.

Elias Fredsen Larsson drev tillsammans med sin bror agentur-, inkasso- och bankiraffärer vid Skeppsbron 24 under firma Bröderna Larsson. Firman var agent för Hvita Stjernlinjen, Dominion Castlelinjen och en mängd andra nu glömda bolag med trafik på Nord- och Sydamerika, Västindien, Australien, Sydafrika och Ostindien. Han dog 1931, hans barn hade alla antagit broderns efternamn Orton, och de ärvde utom Frankenburg fastigheten Villagatan 17 i Stockholm.

En särskild bouppteckning för sommarvillan ger besked om rumsindelning och inredning. På nedre botten fanns matsal, skrivrum, sängkammare och kök, i ovanvåningen tambur, kök, två gästrum och ett balkongrum. I matsalen fanns förutom matbord och sex stoppade stolar ett piano, en divan och en skänk samt två små bord, en taklampa och fyra lufter gardiner. I skrivrummet fanns ett skrivmaskinsbord, en byrå med spegel, ett bokskåp, en soffa, ett ovalt bord, två emmor, sex stolar, en takkrona, en bordslampa, en sängstol och tre lufter gardiner. Dessa rum ger en föreställning om resten.

Arvingarna sålde villan 1933 till möbelhandlaren Conrad Åhlberg, som samma år köpte Tollare. Villan användes under en följd av år som sommarnöje för familjen Åhlberg men hyrdes sedermera ut, förföll efter hand. Husets rivning föreföll att vara en tidsfråga enbart. Härom tiger arkiven. Hur det gick berättar den nye ägaren.

Frankenburg 1904-06-20
Frankenburg 1904Frankenburg från vänster 1970-07
Frankenburg 1970

Frankenburg 1906-04-16
FrankenburgFrankenburg Mitt fram 1970-07
Frankenburg 1970


Jag, en ”fastighetsägare”…

En sällsam historia, nedtecknad av
Ralph Lundsten

Våren Anno 1970 strök en något underlig figur omkring på Tollarebergen, vildsint stirrande, emellanåt med fasa i blicken, på dåvarande synnerligen förfallna och skräckinjagande spökhuset Frankenburg – numera Det rosa sagoslottet – ovan nämnda figurs hemvist i Konungariket Sverige, på den blå planeten Tellus.

Det här med att få planetkänsla genom vid horisont, blåa vattenytor som dessutom är inramade av Nordens mångskiftande grönska, är viktigt för figuren och ges honom i ymnigt överflöd genom läget vid det undersköna läget i Tollare vid Skurusundet och med utsikt över Duvnäsviken.

Med hjälp av arkivuppgifter ha fastighetens tidigare öden kartlagts här ovan av antikvarie Carl Magnus Rosell och figuren, den senaste ägaren, dvs. undertecknad, har bara att fylla i de senaste årens historia.

TILL TOLLARE 1:10 FRANKENBURG
Av ovanstående krångliga beskrivning har Ni förhoppningsvis förstått, att min förutvarande fastighet vid Kocktorpssjön uppgått i nuvarande och där passerande motorväg och förstår då också varför jag desperat stod på Tollareberget våren 1970, undrande om de avlägsna resterna av en förutvarande mänsklig bostad, placerad i en soptipp, verkligen gick att göra beboelig igen!

Huset var av både experter och lekmän dödsdömt och när min vånda var slut och jag själv lycklig (?) ägare till fastigheten Frankenburg, var det många som undrade över vad som fördunklat mitt förstånd så till den milda grad att jag skrivit på köpekontraktet.

Expressens Lars Widding som i den vevan gjorde en intervju med mig, i samband med mitt samarbete med Yngve Gamlin på ölmuseet i Solna, skrev att jag just blivit innehavare av det vingligaste huset i Stockholmstrakten, Att han tyckte synd om mig syntes i hans ögon…

SÅ SÅG DET UT…
Balkongerna hängde i bara takplåten, tornet höll på att upplösas, skorstenarna hade rasat på taket som i sin tur var på väg att lägga sig till ro på vinden. Avloppet läckte och blandade sig med det inkommande vattnet från himmelen och gav därmed huset en sällsam doftförnimmelse, som fick mäklaren att hastigt gå ut i något ärende.

I mitt nuvarande kök verkade det ha varit en bilverkstad och i stora rummet hade någon haft sin skjutbana – gamla vackra fönsterlister och kakelugnen, allt var sönderskjutet!
Behöver jag nämna att inget fönster fanns helt och att väggarna var fullklottrade av scener från ett lyckligt familjeliv, där inget utelämnas – bara av mig här och nu och inte för att jag är pryd, det här är bara inte rätt forum för dessa historier.

Tomten, som är extremt stor, var belagd med ca en meter sopor, skrotbilar och ett trettiotal nedhuggna träd som vuxits över av nya buskar och en ny matta av skrot och sopor. Vattnet från brunnen var brunt – när det fanns…

Avloppet som gick strax intill läckte och jag undrar om det inte kunde betecknas som ett slutet system, inte olikt stora städer där vattnet går runt ett tiotal gånger, fast med den skillnaden att det där renas hela tiden!

Fortsätter jag ett tag till så har jag i alla fall bara sagt en del av mina bekymmer. 1970 var det som bekant lånestopp och på grund av tomtens storlek hade kommunen förköpsrätt. Säljaren ville ha hela köpeskillingen inom tre månader och hösten närmade sig för en bortasfalterad hemlös figur.

Lyss hellre till den sträng som brast än till den båge som aldrig spändes tänkte Ralph och satte igång med att förverkliga sin dröm!

Men först en kort tillbakablick TOLLARE 1:102
Varför Frankenburg, varför vida vatten vid en flik av havet, varför inte en liten stuga vid t.ex. Kocktorpssjön med dess pastorala och rogivande insjölandskap?

Många frågor att besvara men svaret är desto enklare: av en outgrundlig tillfällighet var det precis där jag framlevde mitt liv i allsköns ro, när Vägverket fick för sig att man borde asfaltera min tomt, på det att österut farande bilister genom bilfönstret skulle få insupa ovan nämnda pastorala landskap, skönheten förstärkt genom vackra betongviadukter, ljuvligt designade dräneringsanläggningar och med militär precision på andra stranden utplacerade villor – som likt ett kompani tennsoldater står berett att försvara den bestående ordningen…

Genom en framsynt och demokratisk sammanslagning av många små naturolönsamma enheter till en stor, svenskt härligt gråfärgad helhet, kan nu den ociviliserade naturen kring asfaltstråket på ett mycket snabbare och effektivare sätt beses av flera!

UR SPILLRORNA STEG ETT SAGOSLOTT…
Från juni 1970 till sensommaren 1971 pågick en febril verksamhet i fastigheten Frankenburg. Det tog nästan ett och ett halvt år att resa huset ur förfall och förnedring till vad det är nu: ett av Sveriges mest avfotograferade hus i dags- och veckotidningar, färgkartor och byggbroschyrer, film- och TV-sammanhang.

Ja, det fanns t.o.m. långt gångna planer på att göra villan till ett julkalenderhus i mitten på 70-talet. Sveriges Radios bekanta tröghet lade dock hinder i vägen och tur var kanske det. Genom mitt offentliga yrke kommer ändå så mycket besökare att jag ibland undrar om jag bor i ett museum!

Hit kommer förutom de som har projekt i alla kulturgenrer även skolklasser, föreningar, artister, utländska gäster till olika statliga och privata företag och institutioner, enskilda intressenter och naturligtvis vänner och bekanta.

Bild- och elektronmusikstudion Andromeda, som nu är inrymd i det hundraåriga träslottet på Frankenburg, betecknas idag som ett Fantasy Center i Sverige.

Det gamla vackra huset påminner om tider som gått och den science-fictionartade musikstudion om tider som skola komma. Det förenade evighetsperspektivet skänker utsikten över vida vattenytor, gröna landskap och blånande himmel.

Det finns hos mig en samtidig längtan till att både vara hemkärt knuten till en bit jord och att hela tiden vara på väg mot ett fjärran någonstans – fri från alla bindningar.

Det bästa jag kan säga om Frankenburg är att båda dessa sidor tillfredsställs, så långt det nu är möjligt i människornas värld.

Hemkänslan får man i ett hus som detta och frihetskänslan likaså genom öppen horisont, som påminner om att man är en tillfällig besökare i ett jordiskt Shangri-La på en i rymden svävande planet!
Blomlinje

Ralph Lundsten
Andromedar & Stjärnguide
anno 1981

Helikoptervy
Frankenburg 1986